overkligt

vet inte riktigt vad jag ska säga, det gör ont i bröstet, det gör ont i magen. det här står på hela tiden i bakgrunden och det känns så himla overkligt. så himla långt bort. underbaraclara skriver om att det är dumt att vi reagerar så mycket starkare på det här än allt annat som händer längre bort, och till viss del håller jag med, det slår mig ibland att det händer så mycket i världen att man blir immun mot sorgen på nåt sätt. men när det är såhär nära, norge är ju lite mitt andra hem, då slår det så himla hårt. min familj bor liksom några timmar bort, massakern på utøya och bomben i oslo, det händer här. det händer hemma. illusionen om att tragedierna alltid är så långt bort slogs liksom ut. jag fattar ingenting. det är så obehagligt och overkligt och det finns inga ord egentligen för att beskriva det som hänt. kan inte ens föreställa mig hur de anhöriga känner sig.

sen känner jag att diskussionerna om vilket straff gärningsmannen (eller eventuellt männen) får som redan pågår känns så himla off. hur kan det ligga i fokus nu? är inte det viktigaste att ta hand om de skadade, de anhöriga och de berörda? det känns så himla oväsentligt vad som händer med de skyldiga, de har redan utfört nåt helt otroligt hemskt, nu är verkligen inte de de viktigaste. känns som att det viktigaste är att visa den omsorg och omtanke som världen alltid behöver mer av och speciellt där världen blivit så skakad och sårad.

förstår det fortfarande inte. det är nu vi behövs, allihopa, för att ta hand om varandra. alltid.